Tankar manifesterade

Månad: november 2020

Coronakalas

I fredags var det dags för födelsedag för min sambo. Det blev ett lite speciellt firande i år och man försöker göra det bästa utav det. Det är nästan lite komiskt att kring födelsedagar har det i princip blivit tradition att ordna en överaskning till den firade. Så pass att den verkliga överraskningen är om den uteblir. Vilket i sig bara är en besvikelse i dagligt tal, en överraskning å andra sidan är då en positiv händelse och händelsen i sig behöver inte vara oförutsägbar. I vilket fall… Några dagar efter att denna överraskning bestämdes inträdde hårdare restriktioner och vi blev tvungna att lägga ner den idén.

Detta var så klart tråkigt att behöva ställa in och därmed uteblev firandet med vänner. Men då fick jag en bild framför mig, jag tänkte på vissa talk-shows och “här är ditt liv” färgade program som visade videohälsningar från gamla vänner eller vänner som inte har möjlighet att ta sig dit på plats. Jag bad min medkumpan om att de andra som var tänkta att bjuda in, om inte de kan skicka videohälsningar så kan jag klippa ihop det till en liten grattningsvideo. Jag fick mycket beröm för denna idé. Då det är en mycket prominent lokal festfixare som alltid får beröm för sina fester och kreativa utspel så blev jag opropertioneligt glad.

Jag hade löst en present långt tidigare än så som var påväg. Min sambo läser mycket böcker men har av någon anledning inga ordentliga bokmärken utan viker ihop en postitlapp så den blir något styvare eller tar ett kvitto och kör in mellan sidorna med risk för avfärgning. Kvitton är sällan sådär bokmärkscertificierade. Jag hittade en kvinna i frankrike som gjorde bokmärken i papp i form av små katter som hänger från boksidorna. Jag tyckte de var så jäkla gulliga så jag bestämde mig för att plocka hem tre stycken bokmärken. En i varje färg av min sambos katter. Vi har en svart-tabby färgad som bor med oss. Den är våran. Sen finns det en mor- och dotterkatt som bor hos hennes familj i Stockholm. En britt-blå och en padda.

Supersöta
Supersöta

I samband med att jag surfade runt vid ett annat tillfålle såg jag att den boken hon letat efter kommit ut i pocket format så den passar med den övriga trilogin. Dum som jag var så sa jag ju det till henne och röjde överraskningen. Det blev ett köp andå med snabb frakt, bra “tillbehör” till bokmärkena alltså…

De har en baksida också

Två dagar innan så började videohälsningarna dyka upp från våra vänner. Jag var faktiskt lite förvånad och samtidigt väldigt glad. Jag visste inte hur tydligt det hade gått fram att jag önskade videohälsningar i och med att jag nämnde det bara för en av dem. Men hon tog faktiskt delegationen på fullaste allvar och såg till att alla skickade in var sin hälsning. Åh vilka fina hälsningar det var. Alla hade verkligen lagt sin egen personlighet i videon och det märktes väldigt tydligt. Superkul! Snabbt fick jag ladda ner och installera en videoklippnings app på mobilen och jag satt på tåget till och från jobbet och både lärde mig appen och klippte ihop det till en video. Jag var supernöjd… och supernervös för hur födelsedagsbarnet skulle reagera på detta. Väl hemma igen så trixade jag över videon till en surfplatta i hemlighet för att visa henne. Det blev en dundersuccé och hon blev otroligt rörd över hälsningarna. Vi lyckades få till ett firande och tänka på varandra under tider av prövning.

Skriva varje dag och att ge upp intressen

Detta med att göra ett inlägg om dagen är tamigfasen svårare än vad jag trodde. Du kör ett heltidsjobb och sen har du förvisso tid när du kommer hem men det verkar gå till lite annat smått och gott. Jag har liksom just nu landat i att jag behöver inte pressa mig själv att prestera på båda sidorna av livet. Arbetslivet och privatlivet, utan man kan låta det gå i en lagom takt och njuta lite av att man har ett bra liv med mycket att se fram emot. Mycket i den mentala processen just nu handlar ju om att göra sig mentalt förberedd på att den lille kommer. Allt man har hört kring detta är ju att de första veckorna med en baby handlar om överlevnad. Så uttrycker sig nästan samtliga som jag har tagit del av i personliga samtal, i text, poddar och diverse andra medier.

Detta då med att jag tar det väldigt lugnt nu egentligen. Naturligt väljer bort egna intressen just nu känns inte så jobbigt. Jag förbereder mig faktiskt för att det inte kommer att finnas någon valmöjlighet senare. Det kan jag nu mer eller mindre känna mig trygg i, faktiskt. Även om det borde göra mig fullständigt skräckslagen att det inte längre kommer att finnas tid för det där som man egentligen vill göra osv. Men nu när jag är i pre-baby mentaliteten så upplever jag inte det där “egentligen vill göra”, jag har inte det där riktiga sugen nu heller efter det. Jag dras liksom till min babybärare, sambo, partner, just nu och jag älskar henne mer än någonsin. Vad hon går igenom just nu kan jag inte relatera till men jag lyssnar och försöker förstå och hör i hennes röst att det faktiskt är något fantastiskt och njutningsfullt hon går igenom. 

Och det här med att hålla igång varje dag, blir nog en form av utopi skulle jag tro. Jag önskar ju även göra större utsvävningar kring vissa ämnen framåt med sidan. Det kommer ju att ta lite mer tid i anspråk.

Bilköp – jag kan ju för lite

Helgen som va var tanken att vi skulle bli lite klokare på bilar. Vi har konstaterat att vi behöver en större variant tills dess att vår dotter skriker till världen. När bagnvagnen köptes så konstaterades det mycket snabbt att den överhuvudtaget inte går in i bagaget. Jag vill såklart gärna ha det klart innan hon skriker för annars är det även jag som skriker ner till handlarn och gör ett panik köp.

Men det här med att köpa en bil… och att köpa en bil som man… och nu tittar vi såklart på hela stereotyplistan när jag gör detta antagande om män och bilar. Nu är det jag som är den mannen och mitt eller vårt i detta fall, köp av bil och jag kunde inte ha lägre självförtroende inför detta. Det ligger inte direkt för mig, mitt intresset för bilar är lågt och min kompetens inom området likaså. Känslan av att inte längre veta vad du håller på med. Du kan inte längre luta dig tillbaka på den där tryggheten som kommer med kompetens. Den finns helt enkelt inte där. Det här med att tappa självförtroendet är något som jag vill utforska längre fram. Det är en stor orsak till frustration i mig även om det finns ett stort grundförtroende i mig att jag löser de mesta av problemen som jag stöter på genom att jag har någon grundmodell för hur jag löser påstötta problem. Som sagt, det vill jag gärna utforska längre fram.

Vi avslutade helgen med att även gå på en visning på ett radhus som vi från början redan hade avfärdat. Här börjar vi få en viss kompetens då vi har gått på många objekt nu. En annan i raden av kostnadsdrivande saker vi behöver göra inom sinom tid.

Ett nytt äventyr

Innan sommaren fick vi veta att vi väntar barn! Ett helt nytt äventyr väntar oss och många känslor gav sig till känna samtidigt. En av de känslorna var det naturliga är jag verkligen redo för detta? En del av att bli redo är att ta in så mycket information som möjligt från andra. Vilka i min närhet har barn sen tidigare? Vad behöver vi köpa innan barnet kommer? Vad behöver vi förbereda och så vidare.

Vi väntar även barn mitt i en pandemi. Konsekvenserna för detta är många. Men framförallt är det saker som vi tagit för givet som inte längre gäller. Blivande pappor är inte längre välkomna till inskrivningssamtal. På ultraljudsundersökning tar de bara emot den havande. Grupper för blivande föräldrar med utbildning och information kring förlossning och den första tiden med barnet, allt är inställt. Mitt i detta kände jag ett behov av att dela med mig av mina tankar kring den väntans tider och den första tiden som förstagångspappa.

© 2021 Tommy Rosén

Tema av Anders NorenUpp ↑