Detta med att göra ett inlägg om dagen är tamigfasen svårare än vad jag trodde. Du kör ett heltidsjobb och sen har du förvisso tid när du kommer hem men det verkar gå till lite annat smått och gott. Jag har liksom just nu landat i att jag behöver inte pressa mig själv att prestera på båda sidorna av livet. Arbetslivet och privatlivet, utan man kan låta det gå i en lagom takt och njuta lite av att man har ett bra liv med mycket att se fram emot. Mycket i den mentala processen just nu handlar ju om att göra sig mentalt förberedd på att den lille kommer. Allt man har hört kring detta är ju att de första veckorna med en baby handlar om överlevnad. Så uttrycker sig nästan samtliga som jag har tagit del av i personliga samtal, i text, poddar och diverse andra medier.

Detta då med att jag tar det väldigt lugnt nu egentligen. Naturligt väljer bort egna intressen just nu känns inte så jobbigt. Jag förbereder mig faktiskt för att det inte kommer att finnas någon valmöjlighet senare. Det kan jag nu mer eller mindre känna mig trygg i, faktiskt. Även om det borde göra mig fullständigt skräckslagen att det inte längre kommer att finnas tid för det där som man egentligen vill göra osv. Men nu när jag är i pre-baby mentaliteten så upplever jag inte det där “egentligen vill göra”, jag har inte det där riktiga sugen nu heller efter det. Jag dras liksom till min babybärare, sambo, partner, just nu och jag älskar henne mer än någonsin. Vad hon går igenom just nu kan jag inte relatera till men jag lyssnar och försöker förstå och hör i hennes röst att det faktiskt är något fantastiskt och njutningsfullt hon går igenom. 

Och det här med att hålla igång varje dag, blir nog en form av utopi skulle jag tro. Jag önskar ju även göra större utsvävningar kring vissa ämnen framåt med sidan. Det kommer ju att ta lite mer tid i anspråk.