Då var dagen här då allting skulle förändras för oss, då all väntan skulle vara slut och vi skulle kastas in i något som för oss är helt okänt. Vi skulle ställa oss till de övriga i skaran som minsann vet hur det är med tidiga mornar sena nätter och minimalt med sömn. All våran tid skulle upptas av en och endast en sak. Det skulle vara enkelt att prioritera. Hela livet skulle förändras idag.

Så idag hände….absolut inget. Det var helt enkelt inte dags just nu. Det kan fortfarande vara det vilken minut som helst nu, men bara inte i just detta ögonblick. Båda två här hemma har drabbats av en slags nervös känsla som enklast kan förklaras som den där fruktansvärt obehagliga nervösa känslan som infinner sig när läraren väljer ut nästa elev som får hålla föredrag. Man sitter som på nålar över att det snart kommer att vara dags, men man vet inte när det blir, och det blir bara värre och värre ju längre man får vänta.

Jag kan fortsätta på liknelsen om att hålla föredrag för jag tror den håller. Innan ett föredrag i skolan så gör man sin research och skriver sitt anförande och sen övar man hemma framför spegeln så det ska se naturligt ut. Som om man inte har gjort annat än att studera jojons historia och sen lärt sig några trick att hänföra sin publik med. Man vet att man har det men ändå är man nervös som fan innan. Samtidigt som man önskar att man aldrig blir vald så innerst inne så vet man att det är oundvikligt och man drar endast ut på sitt lidande och att man någon kom kommer att få göra sitt föredrag.

Vi har här hemma, inför dagen B(aby), gjort våran research. Vi har läst på om förlossningen och de känslor och tankar som andra har haft med sig in på förlossningen och därifrån. Tillsammans har vi en samlad kunskap som ska ta oss igenom detta. Och vi har inte bara läst utan vi har haft praktisk workshop här hemma också och har gjort profylaktiska övningar och jag känner att jag har nog hittat min roll under förlossningen. Åtminstone så har jag det i hemmets trygga vrå där ingen dömer en. Vi har då alltså agerat ut hela förloppet och olika moment och pratat igenom hur Agnes tror att hon vill ha det. När jag gjorde researchen inför här och när vi övade så inser jag vilken typ av upplevelse detta förmodligen är för mamman. Det finns en slags andlig aura över hela upplevelsen över att vara gravid och sedan gå igenom prövningen, om jag får uttrycka mig på det sättet, att sedan föda barnet. Om jag då får vara ett berg på ett stormigt hav vid det tillfället så vill jag ha den rollen och samtidigt dela den upplevelsen där och då.

Det blev inget barn just nu…. men kanske om en minut framåt… när vi blir valda…